Uppdatering.

Elvorna växer och utvecklas var dag. Jag förundras över varje litet framsteg och ser hur deras personligheter mejslas ut. Vilken spännande resa! 

De dagar då solen värmt vår trädgård har vi flyttat utomhus. Under parasoll eller i vagn har tjejerna busat och njutit av utomhuslivet. Här övas det gungande på krypställning och varenda grässtrå ska undersökas noga. De skrattar glatt åt varandra och är så nyfikna på allt runt om kring dem. 

I Elvornas hem doftar det av syrén och annan trädgårdsblom. Jag kan inte låta bli att plocka in nya buketter varje dag. 

Mamma Elva själv tvingar ut sig själv och familjen på promenader dagligen för att någon gång komma i form. Man gjorde ju tvärt om och gick ned i vikt under graviditeten och sedan gick upp efter. (?)Men nu du!

Och ett vasst, litet riskorn till tand syns nu i Agnes mun. Stolt mamma och pappa var med sina ungar hos tandläkaren för första gången och visade upp den lilla pliggen. Enligt tandis är det på gång hos Ebba också så nu borstas det tand morgon och kväll!

 Gårdagen var en hel lång tjejdag för mig. Först en tur till stans centrum med syster min och bebbarna. Tanken var att handla till mig själv men kom endast hem med nya mysdressar till bruttorna och söta små jeansshort som moster såklart inte kunde låta bli att införskaffa till dem. Välklädda damer det här!

En tripp till IKEA och en biokväll fick det även bli på tjejdagen. Men då fick elvorna minsann vara med sin far. Men mamma/mormor joina in istället!

Vi såg underbart bra "Älska mig igen". Rekommenderas starkt!

Så. Nu är ni uppdaterade. 

Ha en fin dag!

//Mamma Elva. 

Namnhalsband.

Hon fick inte bara ett inlägg, den där mamman. 

Av sina barnbarn fick hon ett halsband på mor-morsdag :)

Fina farmor fick ett med såklart!

Duktiga Jillie knåpade ihop dem efter önskemål och var både snabb och kanonduktig.

Ett tips till er som vill beställa namnhalsband :)

Jag har inte alls haft tid att blogga eller läsa bloggar senaste tiden. Eller det var kanske bara igår? Har ett projekt på gång som tar upp en massa av min tid och mina tankar. Vad det är får ni reda på vid ett senare tillfälle ;)

Nu tar jag igen lite bloggläsande!

Ha en fin tisdagskväll!
//Mamma Elva

Elin hjärta Mamma

Mamma.

Du födde mig. Ammade mig. Tröstade mig och vaggade mig till söms. 

Du stöttade mig så jag vågade sitta, gå och springa. 

Du gav mig mina fantastiska syskon. Lekte Öppna Förskolan i timmar. 

Du planerade mina fina kalas. Bakade tårtor, blåste ballonger. Du var den "coola mamman" som dansade och sjöng. Läste läxor. Lekte barbies (fast du nog tyckte det var tråkigt). Du 

hängde med på fotbollsträningar, basketmatcher, dansuppvisningar och pingisturneringar. 

Du hejade alltid på mig och fanns där när det inte gick bra. 

Du fick mig att tro på mig själv. Lät mig alltid välja själv. 

Du var en hönsmamma. Lärde mig att aldrig ligga ned och äta, att inte simma under bryggor och att se mig ordentligt för när jag gick över vägen. 

Du var också den pinsamma. Den som sjöng högt i affären, som hade dinosaurietofsar i håret och som sa tokiga saker. Du kunde göra mig så arg och inte "fatta någonting!". Men du var också den jag berättade allt för. 

Även sånt du kanske helst inte vetat.  Du hämtade mig från fester. Lyssnade på mina kärleksproblem. 

Du var där när allt var så otroligt jobbigt. En stöttande röst, en varm famn och en axel att gråta mot. 

Du var där när allt var så himla bra. Redo att skratta tillsammans och lycklig för min skull. 

Jag vet att du tror att du kunnat göra saker bättre. Men jag vet att du alltid gjort ditt främsta. Jag vet att du alltid velat mitt bästa. Jag vet att du alltid älskat mig. Jag vet det, mamma. 

Jag har haft den bästa barndom man kunnat haft. Du har gett den till mig. 

Jag har lärt mig, vuxit som människa och haft världens bästa mamma där hela tiden. 

Nu när jag själv är mamma förstår jag hur du slitit. Hur du kämpat och hur det måste ha värkt i mammahjärtat ibland. Du är min stora idol. Det vet du. 

Min vackra, underbara mamma. 

Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Tack <3

Att låta sommaren läka.

Det är sommar. 

Värmen, doften, ljuset, ljuden är som balsam för själen. 

Jag känner att jag läker. Hittar mig själv. Plockar upp den ena lilla skärvan efter den andra.

Det har varit mycket omvälvande känslor och tvära kast det senaste året. 

Graviditeten. Ängslan och förväntan. Bergodalbana. Två. Flickor. Kärlek. Foglossning. Illamående. Kejsarsnitt. Neontal? Nej! Trött. Förlossning. Havandeskapsförgiftning. Akut kejsarsnitt. 

Tvillingar. Förvirringen. Amningsbesvären. Kärleken. Gör jag rätt? Gör jag fel? Ingen sömn. Massa känslor. 

Stroken. Min älskade, vackra syster. Skulle jag förlora henne? Långa dagar på intensiven. Goda nyheter. Dåliga nyheter. Så mycket tårar och så mycket kämparglöd. Kärlek. Lyckan då hon fick komma hem. 

Operationen. Min lilla, lilla bebis. Maktlösheten. Oron. Kärleken. Hennes smärta. Min smärta.

Men den viktiga och gemensamma faktorn har ändå varit Kärlek.
Jag är omgiven, omringad, omhuldad, omlindad i kärlek.

Så med det i tankarna sitter jag här i solen och njuter. Samlar sol så att den ska fylla hela mitt sinne.
Det går ganska bra :)

Önskar er alla en härlig Lördag & Sol i Sinnet! <3

// Mamma Elva

Barnrumsdetaljer.

Det var ju en gåva med i Amelia Sommar.

En liten prickig härlig sommarväska. 

Tyvärr var den både för liten och för gullig för att jag skulle bära omkring på den i sommar men i Elvornas rum passar den utmärkt. Rummet växer fram långsamt och får någon ny detalj lite då och då. Brädan som gubben gjorde åt mig när vi hade vårt sovrum där hänger kvar. Men nu pryds de inte av mina gamla jeans utan av härliga färgglada galgar inhandlade på loppis. Fint va?!

Jag och Elvorna har flyttat ut i trädgården. Från frukost tills kvällsmål. Så härligt! 

Jag önskar er en härlig Fredag, vad ni än hittar på! 

//Mamma Elva

En liten förälskelse från Hemnet.

Jag säger bara Åh!

Jag är nog lite förälskad. 

Hittade detta hus på Hemnet. 

Toarps Missionshus byggdes 1937 och  den gamla kyrksalen används idag som vardagsrum.

Åtta höga spröjdade kyrkfönster, vackra industrilackade trägolv och med som mest en takhöjd på 4,80 (!) är detta hus helt fantastiskt!

Och inredningen sen! Bah, jag smääälter!

3 månader efter min bebis operation.

Det har nu gått ca 3 månader sedan operationen. 

Jag har redan glömt bort hur min Agnes såg ut innan. 

När jag ser gamla bilder blir jag förvånad. Såg hon ut så?

Hon var ju fantastisk söt även då. Hennes ansikte såg så litet ut. Som en liten mus.

För er som inte vet föddes min ena tvilling med en kraniosynostos.

Detta är en för tidig slutning av kraniets suturer (sömmar) och kan se lite olika ut. Agnes föddes med Metopica synostos. Suturen i hennes panna var redan sluten då hon föddes. Detta gav henne ett lite trekantigt/äggformat huvud med tätt sittande ögon och en liten "ås" i pannan. 

Vi såg redan på BB att hennes huvudform var en annan än hennes systers. Men ingen av personalen verkade  lägga större notis på det så vi trodde det skulle gå tillbaka. det gjorde det inte.

Det var på BVC som man senare började tycka att huvudet kanske skulle undersökas.
Vi fick en remiss till Astrid Lindgren och där ställdes diagnosen. 

Vad jag förstår är det främst på grund av det avvikande utseendet (som ökar med tiden) som man väljer att operera. Men man är inte helt säker på att inte hjärnan tar skada av den ändrade formen. Därför blev det som sagt en operation.

Den 21 februari opererades hon. Fyra månader gammal.

Jag har skrivit ett förvirrat inlägg från tiden på sjukhuset. 

Det var så jobbigt. Jag beundrar de mammor och pappor som verkligen har sjuka barn. 

Så starka. Men. Vad har man för val?

Jag har aldrig känt mig så maktlös som under sjukhusvistelsen på Sahlgrenska. När jag såg min prinsessa sövas. När jag fick träffa henne på intensiven. Uppsvullen, bandagerad och med en massa slangar låg hon där. Min bebis. Hon såg så liten ut i en vuxensäng. Så skör.

Att inte kunna trösta. Att plötsligt inte veta vad som behövs eller vad som kan vara fel. 

Att backa tillbaka och låta sköterskorna ta över. 

Det gjorde så ont. 

Innan hade jag varit så ledsen. Varit orolig. Det kändes ju befängt att plastikoperera min perfekta lilla tjej. 

Men samtidigt visste vi att det var rätt. För hennes skull. 

Jag var så orolig att det som var hon skulle förloras på något sätt. Att den där starka blicken jag fick när jag såg henne för allra första gången bara skulle vara ett minne. Att den skulle försvinna. 

Hur annorlunda hon skulle se ut var det jag var minst förberedd på. Det chockade mig. 

Hon var som en annan bebis. Men ju bättre hon mådde och ju mer svullnaden la sig såg jag att det var samma tjej. Samma spralliga, glada och charmiga tjej. 

Hon är så tuff, min lilla tös. Har återhämtat sig så fint. 

Och hon är fortfarande makalöst vacker!

Amelia Sommar.

Jag skyndade till affären igår när jag insåg att den hade kommit. 

Glömde nästan bort allt annat jag skulle köpa. Tankarna fanns i tidningshyllan. Får. Inte. Glömma. Amelia Sommar. Det gick inte att bläddra i den i affären som jag hade hoppats. Den var inplastad. Med en gåva till köparen. Typiskt för mig. Jag fick helt enkelt vänta. Elvorna fick passa tidningen i vagnen. 

Jag måste ju kunna hålla mig tills jag kommer hem i alla fall? 

En varm, svettig, uppförsbackad promenad senare anlände vi äntligen till hemmet.

Jag slet bort plasten. Struntade helt i gåvan som damp ned på golvet. 

Bläddrade snabbt igenom tidningen och där! På sidan 40 såg jag henne. Min mamma.

Min fina mamma och hennes vackra glasveranda. 

Behöver jag förklara hur stolt jag är?!

I Elvornas trädgård.

Det sprudlar av liv. Surrar, hummar och kvittrar.

Blommar, knoppar och grönskar.  Syrénbuskarna med sina tunga lila blommor sprider en ljuvlig doft. 

Äppelträden står i full blom och ger löften om en höst med kanelrykande pajer. 

Just denna dag gassar solen så att temperaturen hamnat långt över det vanliga för en majeftermiddag i mellersta Sverige. Det var en tung och kvav värme som dagarna innan hade urladdas i ett åskoväder. 

Herr och Fru Fågel har fullt upp med sina nykläckta små. 

De växer i rask takt och kräver mycket omsorg. Fram och tillbaka flyger de med stärkande matbitar till holken. Men aldrig är barnen nöjda. Puh, att vara förälder är inte lätt!

I en björk sitter Ekorren. Han har ännu en gång hamnat i gräl med Skatan.

Björken är hennes plats, det vet han. Men hon skrämmer inte honom med sitt kraxande och flaxande.

Självförtroendet är stort. Han smiter smidigt undan och hittar en hörna dit hon inte når.
Haha! Där fick du din gamla rugguggla!

I gräset sitter Elvorna. Upphöjda på vita pedistaler av plast och med färgglada särkar. 

Sin egna makalösa skönhet var de båda Elvorna fortfarande omedvetna om men att de var viktiga det förstod de. Med gnäll, höga rop och skärande skrik fick de sin vilja fram.
 "Ge mig mat!" "Vagga mig till sömns" 

Värmen gör dem extra otåliga när de ställer sina krav på sin mor som med trötta men kärleksfyllda ögon ser på sina klimpar. Hon ger dem lunch och lägger märke till hur deras häftiga humör stillas mer och mer för varje sked. När magarna är fyllda är den nyss hysteriska gråten som bortglömd och flickorna spricker upp i vackra leenden. 

Att deras sköna ansikten är täckta med kladdig mat verkar inte bekymra dem alls. Mamma Elva lutar sig tillbaka. Men lugnet är kortlivat. Snart ljuder upprörda skrik och tårar sprutar då Elvorna av nyfikenhet bokstavligen "slagit sina kloka ihop". 

Så är det. En helt vanlig, solig trädgårdseftermiddag i Elvornas Hem. 

Hoppas ni andra har en fin dag i vårsolen! 

// Mamma Elva