Sagan om magen.

För att ytterligare fira 6 månader med ljusen i mitt liv så kommer här första delen i berättelse om de där galna nio månaderna BEA (before Ebba and Agnes).

Del 1 Tvåå??

Vi var ju sugna på en bebis. En alldeles egen unge. 

Trots att vi bestämt oss tog vi det ganska lugnt. Här räknades inga dagar, här stod ingen på huvudet eller åt råa ägg.

Eller.

Efter ett halvår blev jag stressad. Trodde jämt och ständigt att jag kände symptom och blev så besviken när testet visa annorlunda. 

Den 31 januari 2011 var en måndag. Jag arbetade som vanligt kvällspass och hade ett par dagar känt på mig något. Igen.

Jag visste att det egentligen var tillförlitligast att ta testet på morgonen. Men när jag kom hem kunde jag inte hålla mig. Jag måste få veta.

Ett svagt plus.

Ett lyckorus.

Vi kunde hålla oss en månad ungefär innan släkt och vänner fick veta. Eller. JAG kunde inte hålla mig längre. Gubben hade nog inte haft några problem.

Det kändes som en evighet kvar till ultraljudet. Det skulle gå av stapeln i maj. Allt jag gjorde var att tänka på min mage. Jag pratade med den på vägen till jobbet och klappade på den godnatt. Fast jag kräktes ju en hel del också. Och var hungrig. Och kräktes. 

Jag i vecka 18 (tio dagar efter UL)

Den 10e maj 2011 var det äntligen dags. Vi var nervösa båda två tror jag. Men mest förväntansfulla. Sköterskan som tog emot oss sa att man ibland fick leta innan man såg ordentligt. Men så fort hon satte tratten mot magen syntes en vacker bebis. Klart och tydligt. Wow, min bebis! Det var så häftigt. 

Min älskade bebis ville inte vara still. Det vinkades och sprattlades och sköterskan hade lite problem att få till några mått. Tillslut gav hon upp. Hon meddelade att vi skulle få komma tillbaka på ett nytt UL om ett par veckor. Då bebisen var lite större. Passade mig utmärkt. Jag ville gärna se min plutt igen. Vilken lyx!

Medan jag klädde mig, knappade sköterskan på datorn. Jag och gubben sneglade på varandra och log. Tänk vilket underverk vi just sett!

När vi var redo att gå ångrade systern sig. Kunde hon inte få ta sig en till titt? Nämen, såklart!

Vi började om. Min bebis låg på min högra sida men denna gång drog hon tratten över hela magen.

Ser ni vad jag ser?

Vi kikade på skärmen. 

Streck och prickar?

Nej, men vänta.

Hon flyttade på tratten lite...

Där.

Där låg de.

Som två spegelbilder av varandra.

Båda mina bebisar.

Två.