Sagan om magen - Del 6.

Om du missat tidigare delar är det kanske roligare att läsa dem i ordning.
Klicka här för att komma till del 1-5.




Denna sista del är skriven med hjälp av min journal. Minnena är lite luddiga. 


Del 6. Slutet gott.

 Det kändes som mensvärk. Eller magknip. Aj.

Det kändes som jag hade föreställt mig det.

Efter att ha läst en miljard förlossningsberättelser senaste tiden visste jag vad som väntade.

Ingen idé att stressa.

Gubben får sova.

Jag hoppade in i duschen. Det har jag hört ska hjälpa. 

Magknipet blir lite mindre. 

På med morgonrocken, trosor och den största bindan jag sett.

Lägger mig igen. Åh, vad spännande!

Aj. Aj. Nej, det gick inte att vila. 

Går ett varv och märker att jag nog behöver byta trosor. 

Två byten senare börjar jag förstå att det är fostervatten.

Gubben vaknar av mitt stökande.

"Eh.. jag tror att det är dags"

Plask. Jodå, här händer det grejer. 

Med tre handdukar mellan benen hasar jag mig till datorn för att ta tid på värkarna. 

Men de försvinner när jag sätter mig.

Jag ringer förlossningen vid halv fem för att meddela vad som är på gång. 

De tycker att vi ska komma in vid åtta . 

Visst. Vi packar klart väskan. Beställer taxi. 

När taxin kommer tar jag med mig ett gäng handdukar att sitta på och en plastpåse.

Taxichauffören är uppspelt. Jag mår illa. 

När de öppnar dörren på förlossningen står jag där och kräks i min påse.

Hej hej. 

Vi pratar. Tar lite prover. Kopplar på CTG.

Blodtrycket är lite högt. Hur jag har mått? 

Jodå, förutom denna huvudvärk har det fungerat.

Lite mer prover visar att jag har mycket protein i urinet.

Vi skrivs in direkt och får ett förlossningsrum.

Hej, världens största mage!

Jag ät trött, har såklart ont men är förväntansfull.
Vi ska få träffa våra barn snart.

Jag har värkar med fem minuters mellanrum och de börjar göra förbaskat ont.

Försöker hålla koll på dem på monitorn. Får lustgas. Som jag inte alls får häng på.
Blir stressad och  andas fel. Nej. Utan smärtstillande får det bli.


Båda låg med huvud ned senaste ultraljudet. 
Man skulle kunna tro att det nu var för trångt för att byta position där inne. Nope.
Tvilling 2 (Agnes) låg nu i tvärläge.
Jag var redan öppen 4 centimeter. Detta kommer gå snabbt!


Frukosttajm. Gubben smaskar på mackor och jag får ett dropp.
Blodtrycket stiger. Vid halv två är det uppe i 180/110 och jag får blodtryckssänkande medicin. 
En timme senare mera medicin + värkstimulerande dropp. 
Åh, vad trött jag är. Massor av slangar kopplade till mig. 
Så fort jag rör högra armen börjar det tjuta. Jag stoppar flödet i droppet. 
Jag vill sitta rakt. Det gör så förbaskat ont i svanken.
 Men när jag sätter mig så tappar de kontakten med ungarna. 


Vid fyra får vi det bekräftat. Jag har en svår form av havandeskapsförgiftning. 
De sätter ryggbedövning för att få ned blodrycket. Väldigt svårt att sitta still med galna värkar ska jag säga. 
Ryggbedövningen gör inte ont, men är otroligt obehaglig. Efteråt är det jätteskönt.


Hela tiden är jag lugn. Värkarna har ju gjort galet ont. De tar tester på mig stup i kvarten. Vi har en sköterska hos oss hela tiden. Slangar till förbannelse. Jag känner mig  som i en dimma.  Lugn. Det här kommer gå bra. När jag läser journalen blir jag förvånad över hur dålig jag var. 


Vid femtiden bestämmer de sig för att ge mig magnesiumdropp. 
Det kommer kännas obehagligt. 
Obehagligt? Det var hemskt!
Droppet skulle pumpas på ordentligt i 6 minuter för att sedan sitta på 24 timmar. 
Det var de längsta 6 minutrarna i mitt liv.
Det började i bröstet, spred sig till nacken, halsen, huvudet. En otrolig värme. Inifrån. 
Kändes som om jag brann. När jag andades ut förväntade jag mig ånga, rök eller eld. Som en drake. 
Gubben och sköterskan baddar mig med vatten. Lägger kalla, blöta handdukar på mitt huvud och bröst. Det hjälper inte alls. Jag brinner upp! Rädslan och obehagskänslan får mig att kaskadkräkas. 


Trotts ryggbedövning, mediciner och annat är blodtrycket fortfarande högt.
De ökar värkstimulerande och nu gör det ont igen. 
När de ska fylla på bedövningen är det stopp i katetern. Efter misslyckade försök med spolning får de lov att lägga en ny. Inte kul.


Nu är klockan nio på kvällen. 
De börjar oroa sig för tjejerna. 
Det säger de inte till mig. "Avvikande CTG på tvilling 1" läser jag i journalen.
De har ständig kontakt med läkare och narkosläkare. Alla var beredda.  


Själv kämpar jag på.
Vi smsar med vänner och familj ibland. Har inte så mycket att berätta.
Vi är så trötta. 
Vi halv elva på kvällen får jag veta att läget är oförändrat. 
Fortfarande högt blodtryck. Fortfarande öppen 4 cm. 
Jag har ungefär fyra värkar per tionde minut och de pumpar i mig mer värkstimulerande. 
Nyheten får orken att gå ur mig. Har inget hänt?




Halvt tolv. 
Vi får ett val. 
Antingen stängs värkstimulerande av. Vi sover och startar om i morgon. 
Eller så blir det akut snitt i natt.
Det var inte så svårt att välja.
Fram med skalpellen!






Halv tre kommer vi in på operationssalen. 
All nervositet jag haft tidigare i graviditeten gällande snitt var borta. Jag var för trött.
Gubben svidar om. Vi är nu lika snygga i våra sjukhusdressar med matchande mössa. 
Det är så mycket folk. De kollar bebisar, grejar med mina dropp, håller koll på gubben och sätter ryggbedövning. Samtidigt!


När bedövningen är satt blir det stressigt.
Snabbt måste jag lägga mig ned. 
Gubben sitter vid mitt huvud. Han har fått en slang med syre som han blåser i mitt ansikte. 
Skönt.


Blodtrycket sjunker plötsligt med galen fart och jag kräks. 
Och kräks. 
Allt snurrar. De rycker i min mage. 
Jag menar. De sliter. Och drar. Herregud! Jag fladdrar på operationsbordet. 
Det gör inte alls ont. Men man känner. 


Klockan 03.26 hör jag henne. Ebba.
Jag blir förvånad. Hade i all tumult glömt att det var detta vi var här för.
Gråten stockar sig i halsen. Tårarna rinner.
Detta är första gången jag hör mitt barn. Jag kommer komma ihåg detta ögonblick i resten av mitt liv.
"Grattis, mamma!"
Jag får se henne. En kladdig, röd klump. Vackrast i världen. En första puss. Sen hör jag nästa skrik.
Herregud, de var ju två! 
Agnes bärs fram till mig. Jag får mig en noggrannare titt på henne. 
Hon tittar tillbaka. Med en otroligt intensiv blick. Mitt fantastiska barn!

Agnes och Ebba.

Det är allt jag får just då.
Gubben och barnen drar iväg på vägning och mätning.
En fantastisk sköterska har fått vår kamera och hon tar massor av bilder på det jag missar.

Jag sys i hop. Hamnar på postop. Där somnar jag som en stock.
Jag vaknar någon timme senare. Förfärligt törstig men får bara suga på nån svamp. 
Mår jättedåligt av morfinet så det vill jag inte ha.
Får plötsligt en massa kramper, kan inte styra kroppen.
Blodtrycket är över 200 och jag kräks upp min medicin.
Jag vill till min familj!


8:30 på Söndagsmorgonen den 1 oktober blir drömmen sann. 
Jag rullas tillbaka till förlossningen.
 Vi ska vara där ett par timmar till. 
Där väntar de. Min familj.
Jag får ett stort glas härlig saft. Åh, så gott!
Sen får jag för första gången i mitt liv hålla i mina barn.
MINA barn. De var så vackra. Så små. 

 Äntligen hos mamma.

Minisar.

Fyra omtumlande, förvirrande, yrsliga dagar senare får vi komma hem.
Tjejerna vill inte amma, jag har fått två påsar blod (hb=77) och vi är två förvirrade, nya föräldrar.
Men allt gick bra tillslut. Vi är så lyckliga!


Bara några veckor efter att de kommit berättade jag för mamma att jag redan visste att jag ville ha en till.
"Vänta några månader så kommer du på andra tankar..."
Nope.  7 månader senare tycker jag likadant Jag vill ha en hel armé! Ni kommer att se mig i Familjen Annorlunda om tio år. 


Tänk vad livet förändras.
Det var en lång och bökig resa.  
Upp och ned. Fram och tillbaka. 
Men. Jag fick det finaste i världen.
 Mina elvor är det bästa som hänt mig.
Jag är nu världens stoltaste.
Är omringad av så mycket kärlek.
Och jag lovar att jag ska göra allt i min makt för att bli världens bästa mamma.....